I arabiskan finns inte bokstaven "p", vilket gör att många här inte kan skilja på "b" och "p" (ungefär som jag ofta inte kan skilja på ض och ظ). Det leder till lustiga stavfel på menyer, skyltar och annat som brukar skrivas med både arabiska och latinska bokstäver. Det ledde även till den här ordväxlingen mellan min klasskamrat B. och min lärare när B. stavade ett ord på engelska åt honom:
Läraren: "Säger du vårt vanliga b eller ert b?"
B: "Vårt b?"
En annan klasskamrat: "Menar du p?"
Läraren: "Ja, ert b."
B: "P?"
Läraren: "Ja... alltså jag hör ju inte skillnad på dem."
Tyvärr har jag inte den läraren längre. Istället för att ha grammatikgenomgångar och annat onödigt brukade han prata om arabisk folktro, religion och det egyptiska samhället. Till exempel har han berättat människor, djinner och ifriter är skapade av Gud, men människor är skapade av jord medan djinner och ifriter är skapade av eld, och att när en ghoul - en likätande demon som finns i öknen - har ätit ett människolik antar den likets mänskliga gestalt, att varje människa har två änglar bakom sig som skriver ner allt man gör. Ängeln bakom den högra axeln skriver ner alla bra saker man gör och ängeln bakom den vänstra axeln skriver ner alla dåliga saker man gör. För att änglarna inte ska få kramp i armen (antar jag) jobbar de i skift, så att de två änglar man har haft bakom sig under dagen åker upp till himlen igen på kvällen och två nya kommer ner för att fortsätta deras arbete. Han har också berättat att folk har skyltar där det står "Vad Gud vill" (fast "Ske Guds vilja" är kanske en bättre översättning) i sina affärer, bilar, osv. för att skydda sig mot det onda ögat. Jag brukar tänka denna fras när jag följer efter en egyptier över gatan och vi (alltså mest egyptiern, jag följer ju bara efter) med en hårsmån lyckas undvika att bli överkörda, först av en buss som dundrar fram, sedan av en vilt tutande taxi, och sist av en motorcykel som kommer från ingenstans eftersom föraren precis har kört om en lastbil på ett livsfarligt sätt. Som ni förstår har det funkat hittills, för jag sitter ju här och skriver. En annan sak min lärare har berättat är att staten subventionerar produkter som alla behöver: bensin, naturgas och bröd. Och så cigaretter förstås: "Vi är 20 miljoner nikotinmissbrukare! Politikerna vet att om de inte lade skattepengar på att se till så att folk har råd med cigaretter skulle det bli ett nationellt uppror utan dess like". Fast i slutändan hjälpte det ju inte Mubarak, så vi får se hur det blir med cigarettsubventionen i framtiden...
Här kommer fler bilder - denna gång med text till! Eftersom jag aldrig orkar uppdatera är alla minst en månad gamla.
Gräs! Ren luft! Tjocka hästar som inte drar kärror fulla med skräp! Vi besökte vår före detta portvakts farbror Mansour i en by utanför Kairo. Först fick vi hälsa på hans mamma, hans farbror, hans bror, hans kusin och hans dotter. Mamman var pussades på kinderna och sa, "Välkomna, ärade gäster", och "Välsigne er, välsigne er", hela tiden. Mansour sa att han ville att vi skulle stanna i minst en vecka. Sedan bar han in ett enormt silverfat - alltså, ENORMT, det tog upp hela soffbordet - med mat som skulle ha räckt till tio personer. Vi kände oss lätt överrumplade av detta hjärtliga välkomnande och visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Jag ångrade att jag inte hade lagt ner mer tid på att lära mig alla de där arabiska artighetsfraserna som kändes så överdrivna i klassrummet på SOL.
"Smaklig måltid!" sa Mansour, sedan gick alla därifrån. Där satt jag och Jakob och undrade om de skulle komma tillbaka eller om vi förväntades äta upp allting själva. Efter en stund kom Mansour in i vardagsrummet igen och såg oss plocka lite osäkert i maten. "Ät!" sa han. "Ät upp allt!" Han påstod att en egyptier kunde äta dubbelt så mycket som det som låg på fatet. Sedan fick vi efterrätt (två tårtbitar var) och så frukt på det, allt medan Mansours mamma ivrigt hejade på oss. Sedan kom resten av familjen in i vardagsrummet igen och vi satt och pratade en stund. Mansour berättade att han är engelsklärare, visade sina bröllopsbilder och påstod att hans mamma var hundra år gammal. Tyvärr hann vi inte stanna så mycket längre, eftersom vi var tvungna att åka hem samma dag och vägarna inte är säkra sent på kvällen. Vi åkte över till grannbyn och hälsade på lite snabbt hos vår värds syster och några andra släktingar. De hade en massa spralliga barn som sprang in och ut ur lägenheten och busade med varandra. Ibland stannade de upp, tittade på mig och Jakob och sa, "Hello", eller "What's your name?" som för att se om det funkade, sedan sprang de iväg igen. När det började bli mörkt fick vi skjuts in till Ismailiyya, där Mansour fixade så att någon körde oss tillbaka till Kairo. "Gillar ni när det går snabbt?" frågade föraren när vi åkte i 110 km/h på en beckmörk motorväg. Vi sa ja och han trampade gasen i botten. Ske Guds vilja, tänkte jag. Om vi krockar nu hade säkerhetsbälten ändå inte hjälpt, så det gör inget att det inte finns några i den här bilen.
Efter sista lektionen i ECA 2 gick min klass till Studio Masr och åt middag. Restaurangen ligger på en båt som ligger förankrad vid Nilens strand.
En gata i Zamalek:
En bild som Jakob tog:
Nästan alla restauranger och caféer har minst en platt-TV där det spelas musikvideor:
Här sitter vi på ett nytt ställe som heter Left Bank:
Golvet är lagt i ett mönster efter gatunätet i centrala Kairo. Befrielsetorget är en scen där det ska hållas poesiuppläsningar och andra uppträdanden. Och så har de fina genomskinliga tekannor:
Nästa inlägg: Islamiska Kairo!
